Att leva med självskadebeteende kan innebära att bära på känslor som är svåra att sätta ord på. Utåt kan allt verka normalt, samtidigt som det på insidan kan finnas en stark oro, sorg, ilska, tomhet eller känsla av att inte räcka till.

För vissa blir självskadebeteendet ett sätt att försöka hantera känslor som känns överväldigande. Det kan för en kort stund ge en känsla av kontroll eller distraktion, men problemen och känslorna finns ofta kvar efteråt. Många kan också känna skuld, skam eller rädsla för att andra ska upptäcka vad de går igenom.

Det kan vara väldigt ensamt att leva med sådana känslor. Samtidigt är självskadebeteende inte något man behöver skämmas för, och det betyder inte att en person är svag. Det är ett tecken på att något är svårt och att personen behöver stöd.

Att berätta för någon kan kännas skrämmande, men man behöver inte förklara allt på en gång. Det kan räcka att säga: ”Jag mår inte bra och jag behöver hjälp.” En trygg vuxen, skolkurator, skolsköterska, vårdpersonal eller någon annan man litar på kan hjälpa till att ta nästa steg.

Att leva med självskadebeteende kan vara tungt, men det behöver inte vara så för alltid. Med stöd och hjälp går det att hitta andra sätt att hantera det som känns svårt och långsamt skapa en vardag där man inte behöver bära allt ensam. Det finns en sorts smärta som inte alltid syns.

Man kan skratta med sina vänner, gå till skolan och svara ”det är bra” när någon frågar hur man mår. Samtidigt kan det kännas som att man kämpar med något som ingen annan riktigt förstår.

Att leva med självskadebeteende kan vara som att fastna i en ond cirkel. När känslorna blir för starka kan det vara svårt att veta vad man ska göra med dem. Efteråt kan det komma skam, ångest och tankar om att man borde ha klarat sig bättre. Men det handlar inte om att vara svag. Ofta handlar det om att man har haft mer att bära än man egentligen orkat bära ensam.

Det svåraste kan ibland vara att låta någon annan komma nära. Att säga sanningen kan kännas läskigare än att fortsätta hålla allt inom sig. Men man behöver inte berätta allt på en gång. Det kan börja med några få ord:

”Jag mår inte bra.”

De orden kan vara början på något nytt.

För det finns en morgondag, även när man inte kan föreställa sig den. Det som känns omöjligt idag kan förändras med tid, stöd och hjälp. Man kan lära sig att förstå sina känslor, hitta andra sätt att hantera det svåra och upptäcka att livet kan innehålla mer än bara de tunga stunderna.

Det kanske inte blir bättre på en gång, och vägen kan vara krokig. Men varje steg mot att våga berätta, ta emot hjälp och vara snällare mot sig själv räknas.

Du är mer än det du går igenom. Det finns fortfarande saker kvar att uppleva, människor kvar att möta och dagar som ännu inte har fått sin chans att bli bra.

Det finns hopp. Och du behöver inte hitta det ensam.

Om texten handlar om dig vill jag också säga att du förtjänar stöd, även om det känns svårt att be om det

Läs mer